Det berättas om en stor krigare, som trots att han nu blivit gammal fortfarande hade rykte om sig att kunna besegra vilken motståndare som helst. Hans skicklighet med svärdet såväl som hans vishet hade gjort att han samlat många lärjungar.

En dag fick den gamle mannen besök av en ung man, som var fast besluten att utmana och besegra den gamle mästaren. Mästarens lärjungar blev mycket oroliga när de fick se vem den unge mannen var, för han hade blivit vida känd som en hänsynslös krigare. Han hade nästan en kuslig förmåga att upptäcka motståndarens svagheter för att sedan utnyttja dem till sin egen fördel. Den taktik han använde, som hittils aldrig misslyckats, var att invänta motståndarens första drag, upptäcka den svaga punkten och sedan slå till med skoninglös kraft.

Lärjungarna, som tyckte mycket om sin mästare, ville inte se honom förnedras av den unge mannen och avrådde honom från att anta utmaningen.. Men den gamle krigaren tvekade inte, utan gjorde sig redo för strid.

Redan på väg mot platsen där striden skulle utkämpas började den unge mannen förolämpa den gamle. Detta fortsatte även sedan de ställt upp sig, och i ett par timmars tid vräkte ynglingen ur sig hånfulla, nedsättande och förödmjukande kommentarer. Han kastade jord och spottade mästaren i ansiktet. Men den gamle mannen stod orörlig, utan att säga ett ord till sitt försvar och utan att ge igen.

Till slut gav den unge mannen upp. Han bugade inför mästaren, förklarade sig besegrad och gav sig sedan hastigt av.

Mästarens lärjungar var förstås glada över segern, men kunde inte låta bli att lite besviket undra hur mästaren kunnat acceptera att lyssna till alla förolämpningar utan att ge igen.

"Om någon kommer till dig med en gåva, som du inte tar emot", svarade mästaren lugnt, "vem tillhör då gåvan?"

//Johanan