En amerikansk bonde odlade mängder av fin majs på sin gård. Varje år anmälde han sin majs till delstatens tävling för områdets bästa grödor, och varje år vann han.

Ett år intrevjuades han av en reporter, som ville få reda på hemligheten bakom den prisbelönta majsen. Svaret gjorde reporten mycket förbluffad. Bonden berättade att han alltid delade med sig av säden till sina grannar.

"Men hur kan du ge bort säd till dina konkurrenter?" frågade reporten.

"Åh", sa bonden, "det är väl inte så svårt att förstå? Vinden fångar upp pollen och för den från fält till fält. Om mina grannar odlar undermålig majs, kommer korspollineringen att göra att min majs gradvis försämras den också. Om jag vill odla god majs, måste jag därför hjälpa mina grannar."

JAG ÖNSKAR DIG TILLRÄCKLIGT

Pappan och hans dotter gav varandra en stor kram på flygplatsen. Båda visste att detta antagligen var deras sista möte - han var gammal och hade inte långt kvar, hon bodde långt bort och kunde inte hälsa på så ofta. Till sist hade det blivit dags för henne att gå till gaten.

"Jag älskar dig. Jag önskar dig tillräckligt!", sa pappan till sin dotter.

"Jag älskar dig också, pappa. Jag önskar dig tillräckligt"

En passagerare som stod i närheten kunde inte låta bli att fråga vad det betydde, att de önskade varandra "tillräckligt".

"Det är en önskan som gått från generation till generation i vår familj" svarade mannen." Det betyder:

Jag önskar dig tillräckligt mycket sol för att ditt liv ska vara ljust. Jag önskar dig tillräckligt mycket regn för att du ska kunna uppskatta solen.

Jag önskar dig tillräckligt mycket lycka för att du ska bevara livslusten. Jag önskar dig tillräckligt mycket sorg för att även små glädjeämnen ska verka stora.

Jag önskar dig tillräckligt många vinster för att du ska få allt du behöver. Jag önskar dig tillräckligt många förluster för att du ska uppskatta allt du har.

Jag önskar dig tillräckligt många välkomnanden för att du ska klara av det slutgiltliga avskedet"

//Johanna

Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast där nere på botten av brunnen.

Trots att han avskydde att behöva gör det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne mycket lidande.

Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. "Varför händer alla dessa hemska saker just mig?" Först ramlar jag ner i brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha försått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt, Aldrig har det hänt något bra i vår familj, Pappa åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma åsna gick på lugnande medel. Broder åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?

Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i varje fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång jorden träffade ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.

Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av, och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.

Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunns kanten och ställa sig på säker mark igen.

Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.