I en disskussion med Matilda för någon dag sedan, fick jag ett sms utav henne med föjande text:

"Hymra är en häst med hårt psyke som har lite för nära till fysisk aggrision när hon ogillar någonting. Om någon annan skulle ha henne så skulle dem vilja rida in henne och tävla osv, hon skulle nog aldrig hålla i ett sådant liv. Hon har lite för mycket...temperament...för det."

Det här är något jag tänker på ofta, det Matilda skrev är sant fullt ut.

Jag har aldrig i hela mitt (visserligen korta) liv träffat någon med så starka åsikter, någon med så mycket vilja, och med sådan hårt psyke. När hon kom till mig så var hon psykiskt ostabil, tyvärr kunde jag köra för mycket med henne då, då hon inte hade någon annan att lita på än mig, inte ens sig själv kunde hon lita på. Men detta höll inte särskilt längre då min syn på hästhantering ändrades totalt, samt att vi växte som person/häst.

Som många av er kanske vet så hade hon ett riktigt dåligt självförtroende, samtidigt som hennes rädsla för fysisk kontakt med såvida häst som människa var väldigt stor. När något närmade henne så visste hon ej hur hon skulle hantera situationen, så hon aggerade utåt. Många tyckte att eftersom hon aggerade aggresivt utåt var hon en elak häst, men det var hon ju inte, syftet var inte att skada någon, utan hon flydde helt enkelt.

Hon var väldigt svår att närma sig psykiskt, både för häst och för mig. Hennes blockeringar var för stora, trots att hon ville och försökte, så kunde hon inte. Nu i dagsläget är hon en trygg häst, trygg i sig själv, och trygg för flocken. Genom att ge henne frihet så kunde hon bygga upp sig själv, samtidigt som jag som varit väldigt otrygg i mig själv kunde bygga upp mig till den jag är idag. Men att denna frihet skulle göra henne så stark, det hade jag aldrig kunnat ana.

Hennes psyke har nog alltid varit mycket hårt, det är nog förmodligen också därför ingen har lyckats tämja henne, och även därför hon har aggerat så pass mycket utåt. Nu när hon är trygg i sig själv så är hon stenhård. I ca 2år har jag känt henne nu, och trots att vi kommit varandra så nära så kan jag aldrig ta henne för givet. Jag måste fråga, och jag måste vara medveten om varför jag frågar, vad det finns för bakgrund till detta, och vad det kan leda till. Jag måste även veta hur det kan påverka henne positivt. Vet jag inte det så får jag ett tvär-nej, men det kan jag även få ändå, ifall hon inte känner för det. Många människor med annat synsätt på hästar menar att hon är bortskämd och att hon har tagit över, tagit över vadå undrar jag? Tro mig min dator är kvar hos mig, kanske dock att hon tagit en eller två knäckebrödsbitar i smyg.. Skämt åsido, men ni förstår vad jag vill få fram. I en relation måste båda partner få vara vem den är och ha kvar sin egna vilja och sina egna åsikter, ingen kan bestämma över den andre.

Det är inte det att det är hennes vilja som gör hennes psyke så hårt, nej det är för att hon ser det mesta i svart eller vitt. Det finns ett ja och ett nej men inget mellanting, och skall något utföras så skall hon vilja det 100% ut. Vi kan ta ett exempel, om jag tex skulle sätta mig upp på henne så om det var okej skulle hon traska lungt omkring, om inte skulle jag ligga ned på marken på en hundra dels sekund, om jag ens hade kommit upp på henne alls. Kommer någon fram till henne för att hämta henne ur hagen så om hon ej vill, nej då vänder hon om och bakfötterna flyger på henne. Hon menar aldrig, och jag vill upprepa det igen, aldrig att skada någon, hon ser det bara på ett annat sätt än vi. Denna häst går inte att bruka eller använda för egen vinning, hon går ej att tämja, hon kommer alltid endast att tillhöra sig själv.

Missförstå mig inte nu, Hymra har så mycket kärlek att ge - hon är kärlek. Och jag är så fruktansvärt glad att hon släppt mig in i mitt liv, att hon accepterar mig och att vi har något mycket fint tillsammans. Trots att hon kan vara hård så gör hon aldrig något mot mig, vänder sig aldrig heller om för att sparka (vilket är lite för vanligt att hon gör mot andra), men det är inget jag utnyttjar - hennes vilja är viktigast. Vi är även väldigt lika varandra, likare än vad jag någonsin förståt. Man brukar ju säga " visa dig din häst så skall jag tala om vem du är", och vet ni? Hade mina känslor funnits i en bok, och hennes i en annan, så hade det varit exakt samma bok. Jag känner igen henne i allt, utan undantag. Kanske var det ingen slump att jag åkte till Norrland för att köpa en osedd häst? Alla möten är menade, ja det måste vara så.

Lite förstår jag faktiskt den förre ägaren, att om inte jag vill ha henne, så vill ingen annan det. Det låter grymt, vem vill inte känna världens mest underbaraste häst, min älskade själfrände?! Men kanske måste man vara just det, själsfrände för att förstå henne. Jag tror att det är lite lika med mig också, man måste nog vara själsfrände för att förstå mig på djupet och lära känna den riktiga mig.

Underbara vän, du har mitt löfte och mitt liv, och jag lovar att jag skall kämpa för dig även när mitt hjärta slutat slå. Vi är menade för varandra, jag tror faktiskt det.
Jag älskar dig utav hela mitt hjärta, tack för att du finns Hymra ♥






Frågade om hon ville vifta på benet med mig, men fick en PUSS till svar!

/Madde