En känsla många mycket väl känner till är då man tar av hästen grimman för första gången och låter hästen vara lös (ej inhängnat område). Ruset som går genom hela kroppen precis när man skall ta av utrustningen, men också oron och kontrollbehovet man känner när sin kära vän går runt där och du inget kan göra.

Vad är det egentligen som gör att vi känner som vi gör? Varför är det så svårt att släppa kontrollen?
När jag tänker efter så kommer jag på hur patetiskt det faktiskt är, brukar du gå runt med dina kompisar i koppel? Hästen kan faktiskt gå utan dig, den kan tänka utan dig och den går ej sönder av att gå utan dig. Vi behöver inte heller följa vartenda steg hästen tar och vi behöver inte korrigera hästen vad den än gör, hade du velat blivit behandlad så? De tror inte jag.

Det faktum att man inte binder sina vänner är för mig en självklarhet, det gäller även hästarna. Jag har heller ej några problem med att släppa Hymra löst längre. Kanske springer hon ifrån mig, kanske står hon kvar, och inget av de två alternativen är mer rätt än de andra. Hästarna är levande varelser med egna viljor, åsikter och känslor, respektera det. De ser ej ut som oss, kanske inte heller ser på saker som vi, men de gör dem ej till en mindre värdig varelse, vi gör de till våra slavar för att vi kan och för att vi har s.k makt.
Varför skall hon följa mig? Varför skall inte jag följa henne, vad är skillnaden mellan oss? Vi följer varandra, och vi trivs med det. Vi tar inte illa upp för att vi har olika viljor och ibland kan gå åt olika håll, vi är starkare än så.

Om jag skall vara riktigt ärlig så är jag nog rädd för att ha henne bunden, det är obehagligt. Hon binder ej fast mig, varför gör jag så emot henne? Det känns som att jag misstror henne, att jag ej litar på henne när jag ej ger henne all den frihet jag kan. Hur skall hon kunna ta egna iniativ när jag hindrar och låser fast henne? Skillnaden är faktiskt enorm, med grimma och grimskaft följer hon vartenda steg man tar, helt död. Men när jag tar av grimman och grimskaftet, då vaknar hon till liv, då är hon Hymra.

Det jag ville komma fram till med denna text är absolut inte att man måste ha hästen lös och att de vantrivs i grimma och grimskaft. Jag och Hymra symboliserar inte varenda hästmänniska och häst i hela världen! Utan det här är vi, och hur verkligheten ser ut för oss. Vi mår bra av det, och det är såhär det passar oss bäst. Men jag vill ge er en liten tankeställare, varför det är så obehagligt att låta hästen vara lös? Vad är det egentligen vi är rädda för?

För er som aldrig haft era hästar lösa, det är en otrolig känsla, helt obeskrivligt. Den kraften hästarna representerar och den frihet, det kan få mig tårögd.



/Madde