Borlänge tillhör en av dalarnas största städer, kanske är den till och med störst nu.. Jag tror att jag tidigare nämn att jag får panik i stora samhällen. Som min resa till stockholm, jag fick bokstavligen talat panik. Jag lider av klaustrofobi, ni hästmänniskor vet säkert vad detta innebär och förknippar det med hästar som är rädda för trånga utrymmen samt hästtransporter. Då kanske ni undrar hur man kan få klaustrofobiska anfall i en storstad? Klaustrofobi för mig innebär inte endast fysiska små utrymmen, utan även psykiska. I tex en storstad så är det väldigt stort, mycket hus, affärer, stressande människor, bilar, stora bilvägar osv, och jag känner mig helt enkelt instängd då. Det här gäller även köpcenter osv, och nej jag lider ej av social fobi - det är inte det detta handlar om.

Hur som helst, tillbaka till borlänge. Det är för stort, det börjar bli en storstad, en minatyr av stockholm. Ikea byggs nu upp här, det finns ett köpcenter, massor av butiker byggs upp, vägarna byggs om. Jag kan inte längre andas. Jag får panik, jag ser citymiljö överallt och får inte plats. Jag känner mig så otroligt instängd, det går inte att beskriva med endast ord. Jag saknar träden, terrängen, platser obebodda av människor, jag saknar naturen helt enkelt. Det är den plats där balansen är som den skall, där finns massor av positiva energier att ta åt sig utav, rent syre, och där får jag plats.

Att bo i en stad som stöter ut mig från mitt eget hem känns inte bra, det här är ej mitt hem längre. Det här är inte en stad för mig, och jag känner att jag behöver komma undan härifrån så fort som möjligt. Förhoppningsvis så lär det också bli så nu när jag kan vara ute på praktik och så och sen om ett tag flytta hemifrån! Norrland funderar jag otroligt starkt på. Det ända jag vet säkert är att här mår jag ej bra.

/Madde