En fråga som jag ställt till mig själv är: Älskar jag verkligen Billy?

Jag vet att jag tycker om honom tillräckligt mycket för att börja gråta när tanken om att han ska försvinna en dag slår mig. Den rotar sig djupt inne i min hjärna och fyller mig med tvivel för framtiden, det är verkligen jag i ett nötskal. För när dessa tankar når din hjärna, att din livspartner och bästa vän kommer att lämna jordlivet för att flyga vidare utan dig - Dom försvinner aldrig. Tankarna finns i mitt bakhuvud varje dag och dunkar, ibland så blir dom värre och när jag sitter uppe på Billys rygg så är dom nästan helt borta. För när jag sitter där, så känner jag frihet. 

Men när jag sedan kommer hem, det är då som tvångstankarna kommer. Varför spenderade jag inte mer tid med honom? Varför stannade jag inte kvar den där extra timmen i stallet som jag hade tid med, och satt ute i hagen? Ja, ni ser ju hur jag tänker och förstår antagligen varför det förstör en hel del för mig och Billy nu när horisonten börjar närma sig och vi behöver varandra mer än någonsin. Det är nu som det är dags för oss båda attt tillsammans ta det där stora steget rakt ut i intigheten och lossa banden till resten av världen, det är vi nu, och ingen ska få ta det ifrån oss.

Så ni förstår hur det skär i mig, när jag står med problemen om hur jag ska göra det bästa för Billy, när jag sedan ser dessa ponnysparkar, ryck i munnen och spöna viner genom luften för varje misstag hästen gör. Detta är ryttare ifrån alla möjliga kategorier, vissa mer än andra. Ofta så ser man detta på just Ponnytävlingar, speciellt B-ponny & C-ponny, då dessa tävlingar består av yngre ryttare som är uppvuxna i tävlingsanda och inte fått se "den andra sidan" av hästhantering. Hur kan dessa skitungar påstå att dom älskar sina hästar, och att dom hästarna älskar dom, när dom inte behandlar hästen med respekt?

Det är verkligen många i min närhet (SOM ÄR MINA VÄNNER) som jag skulle ha valt bort, om vi bara gick utifrån deras hästhantering. Visst, ingen är felfri, men dom pratar hela bunten om att hästen ska ha en stor respekt för människan. Ni kan ju bara gissa hur dom lär hästarna respekten? Jo med spön och sporrar, och det är där som den klingande raden "Du kan inte lära någon att dansa med spö och sporrar" går in i mitt huvud. När dom pratar om skarpa bett för att klara av hästarna, för att hästarna är starka och dumma. Varför ska det vara på det här sättet? Vem förtjänar att få piskas genom tävlingsbanorna, för ni tävlar för att erat eget ego ska få växa och ni ska få känna er bättre än alla andra. Jag förstår er inte, nog för att jag alltid vart en tävlingsmänniska och jämt haft ett tryck på mig själv om att prestera på träningar och lektioner, men jag vägrar göra det genom att dra hästarna i munnen och sparka som en idiot.

Vill inte hästen hoppa inne på tävlingsbanan, men går som en klocka hemma - Då så kanske inte tävlingarna passar för just din häst, och du kanske borde hitta en ny väg med h*n. Även om du gillar hoppningen bäst, borde du inte göra det som din häst älskar och är passionerad för, och sätta det i första hand? Nog för att man inte kan ha hästen som en gud, och springa iväg i skogen med den och om den vill så får den springa ut på riksvägen. Men man behöver inte sätta gränserna som ett skal runt sig själv och hästen, för vem säger egentligen att du inte får rida i en halsring och låta hästen springa järnet över ett fält - För att h*n vill det!

Bara för att jag tycker om dig som person, så betyder det inte att jag accepterar din hästhantering.